Besök hos Sorberna

2012-01-18 16:35 av Bennie Åkerfeldt
Antal visningar: 230 - Visa statistik - Anmäl inlägget

När vi lagt till i Puttgarten i augusti 2010 så kändes det äntligen som man lämnat Sverige bakom sig, på nått vis. Vädret lite grått och småskvättigt men helt ok. Dock visade det sig vara så att man går fortare i Tyskland än man kör bil denna dag. Den första dryga halv-timman på tysk jord var en jättelång bilkö som vi aldrig lyckades förstå varför den uppstått. Vi stack av mot Ratzeburg för att söka nattly. Detta var dessvärre omöjligt eftersom man hade någon festival där och inga rum var lediga. Efter att ha brottats lite med GPS,en så hittade vi så småningom ett fint litet hotell där vi kvartade för natten och svalkade vår torra strupe med en äkta ”Tüsk öl”. Ingen trådlös internettuppkoppling var tillgänglig.
Men man kan ju inte få allt…

Vi lämnade blod under natten. Rummet var fullt av mygg och ingen av oss orkade gå upp för att stänga fönstret. Så det blev ett fäktande och smällande och myggen gick som vanligt segrande ur striden, utom i något enstaka fall. Så vid badrumsbesöket på morgonkulan såg jag verkan av deras framfart över hela min kropp. Bara min högerarm uppvisade 23 pussmärken från de små bevingade marodörerna. Karin var något mindre anfrätt.
Efter en stärkande frukost så var vi dock redo för nya äventyr.
Vi vände nu kosan mot Lûbbenau dit vi så småningom anlände i 31 graders värme och sol!
En småstad präglad av sorbernas kultur med kanalbåtar och gurkor varthelst man såg. Men krimskramset hade dom inte låtit översvämma stan ännu så det var faktiskt riktigt trevligt. Vi besökte också det lokala museet men det var väl sådär. I museet fann vi en del kunskap om den sorbiska kulturen och såg prov på skiftspråket och kvinnornas typiska fjärilshucklen.
Maten var dock god och pilsnern kall och efter några timmars kringstrosande for vi vidare mot södra delen av sorbernas område. Vi avsåg att besöka den lilla byn Ralbitz som väl egentligen inte är så mycket märkvärdigare än alla de andra små byarna vi passerade. Vägarna blev allt smalare och landsbygden alltmer påtaglig på ett trevligt sätt. Byarna var söndagssömniga och folktomma sånär som en och annan liten familj som klätt upp sig lite och tog sig en söndagspromenad.

Några av dem hade också samma mål som vi. Kyrkogården i Ralbitz. Den är mycket annor-lunda. Petimäterprecision och någon slag rättvisetänk, influerar den. Alla korsen är exakt lika dana. De står på snörräta rader och har alla en liten upphöjd jordbädd framför sig som beodlas av allehanda blomster. Men ingen avviker påtagligt från den andre. Man fyller på kyrkogården i tur och ordning tills gården efter c:a 25 år är full. Då tar man bort de äldsta och fyller så på igen, i någon slags gudomlig rättvisa. Här är den eviga vilan alltså uppmätt till c:a 25 år sen får det vara nog. Ja, för oss som lever alltså. Det finns ju alltid nya att minnas.

På korsen är det nästan bara sorbiska namn, men så är vi ju också i sorbernas land, en liten stat i staten. 10 mil lång och några mil bred. Alla sorber har två namn, ett tyskt och ett sorbiskt. Alla vägskyltar har också både det tyska och det sorbiska namnet på platsen eller gatan. Ingen tycker att det är något konstigt med det. Sorberna har ju bott där ända sedan 500-talet och under alla åren lyckats bevara sitt språk och sin kultur. Men nu verkar den föra en alltmer tynade tillvaro. Kan det hänga samman med att de nu är en erkänd nationell minoritet i Tyskland med rättigheter?
Jag vet inte.
Vi kunde också se spåren av den hänsynslösa exproprieringen av sorbernas jord söder om Cottbus där de väldiga kolbrytningsskoporna tuggat i sig den dyrbara odlingsjorden. Sorberna fick helt sonika flytta på sig när Svenska Vattenfall och andra grävde guld (brunkol) i sorbernas land. Nu försöker man visa sin storsinthet genom att fylla igen dessa gigantiska sår i naturen och göra om dem till små sjöar.
Från dessa vattenspeglar stiger ännu gråten från de sorbiska familjerna som en gång brukat sin jord där.
Nå även denna dag gick mot kväll och vi hittade ett litet gasthof som heter Kyrktomten och ligger mitt emot kyrkan. Men folket är trevligt och kyrkklockorna energiska så vi får väl hoppas att vi får sova gott. Vi har fått ett rum uppe på vinden, rymligt och bra så det skall nog lösa sig.

Det värsta är myggbetten!!!!


Text/bild: Bennie Åkerfeldt