BRYT TYSTNADEN OM SJUKFÖRSÄKRINGSREFORMEN

Foto: Sjukförsäkringens fana på halv stång?

Under lång tid har jag haft förmånen att arbeta med moderaten Erik Forsberg från Hallstavik. Under 1970 och 1980-talet utvecklade han sig till en tongivande, högt respekterad och handlingskraftig politiker i Norrtälje kommun.

Han hänvisade ofta till en av sina erfarenheter: Nämligen den, att det värsta som kunde hända ett politiskt ärende var att alla blev överens om att stödja det. Då tystnade debatten och ingen tyckte sig längre behöva föra någon kampanj för det, hävdade han.

Idag visar behandlingen av sjukförsäkringsfrågan att denna iakttagelse är korrekt. Och vad värre är; nu förefaller man medvetet tillämpa denna mekanism för att förfuska och tysta kontroversiella ärenden, troligen i förhoppning att det ska falla i glömska eller att befolkningens engagemang ska svalna och en tillvänjning ske till de missförhållanden som gjort att ärendet väckts.

Oppositionen drev kravet på förändringar i sjukförsäkringen med kraft. Regeringen hävdade länge att inga förändringar behövdes. Efterhand började emellertid alliansen medge att förändringar var befogade och så småningom beslutades att de skulle genomföras. Därefter har ingenting hänt.

De välbemedlade tecknar under tiden egna försäkringar. Om man tar del av moderaternas retorik inför sjukförsäkringsreformen 1955, är det svårt att befria sig från känslan att man medvetet undergräver den allmänna sjukförsäkringen i syfte att misskreditera den och på sikt fortsätta att försämra den och så småningom avveckla den.

Ingen med resurser att sjukförsäkra sig i andra former kan stödja en sjukförsäkring som numera är så oförutsebar och chansartad som den allmänna sjukförsäkringen blivit. Döende cancersjuka vägras sjukpenning, sjukdomsdrabbade förklaras av förtroendeläkare, som aldrig träffat patienten, som arbetsföra och hänvisas att gå tillbaka i jobb. När de inte klarar detta tvingas de förbruka alla sina ekonomiska tillgångar för att slutligen vända sig till anhöriga och familjemedlemmar eller till stadsmissionen för sin existens.

Många sjuka och handikappade – och vi alla om vi drabbas av svår sjukdom - går från ett rättighets- och välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle och i allra sämsta fall till det värsta utanförskapssamhället. Ska vi bli tvungna att tolka den avstannade debatten om sjukförsäkringen som att medborgarna vänjer sig vid att vända bort blicken och att acceptera denna obarmhärtiga utveckling.

Oppositionen och de samhällsmedvetna medierna, liksom vi alla, måste inse att konsensus eller samförstånd om de nödvändiga förändringarna i sjukförsäkringen inte uppnåtts förrän planerade och utlovade åtgärder är beslutade och genomförda! Den nuvarande tystnaden måste brytas.