Olle Möller fick upprättelse 28 år efter sin död

I år utkom boken "Olle Möller och orättvisan. Olle Möller dömdes för att ha dräpt den 10-åriga flickan Gerd 1939 och för att ha mördat Rut Lind 1959. Få rättsfall har varit lika omdiskuterade som dessa.
Henry Sidoli ägnade över 15 år av sitt liv till att samla material om fram för allt Gerd-fallet.

Sidolis bok är ett journalistiskt storverk som bara kan jämföras med Per Lindebergs "Döden är en man". Sidoli insjuknade en tid före "Olle Möller och orättvisan" skulle ges ut och avled 1997. Sidolis dotter och hennes man har nu sett till att boken som påbörjades 1981 slutligen kunnat nå de stora skaror av kriminalintresserade som alltid undrat vad som är sanningen med stort S om Olle Möller. Men boken är inte bara viktig för de som är intresserade att tränga bakom den snuttifierade rapporteringen om kriminalfall som vi erbjuds av media utan betydelsen av boken är större än så.

Sidoli redogör för en exempellös hets från medias sida där Möller görs till symbol för ondskan. Denna hets leder till att han falskt anklagades för att ligga bakom morden på Kerstin Blom (1955) och Hege Myhre (1973). Trots att det inte låg någon substans i dessa rykten så levde de kvar länge i människors föreställningsvärld.

Mediekritiken är en viktig biståndsdel i granskningen av Gerd-fallet. Men också rättsväsendets agerande sätts under lupp. Indicierna mot Möller är svaga men genom förhörsprotokoll och andra hänvisningar visar Sidoli att när åklagaren väl bestämt sig för att Möller är "rätt man" finns det inte längre något utrymme för reflektion. Ett tunnelseende infinner sig vars resultat blir en häxprocess som ingen förmår att sätta stopp för.

Henry Sidoli blev ett stort stöd för Möller under hans sista år i livet. Möller sista resningsansökan inlämnades 1981 och avslag från Högsta Domstolen meddelades i maj 1985. Kommissarien Stig Sandin som granskat fallet Rut Lind kommenterade avslaget till Expressen: "Det allvarligaste är att vi nu vet att domen i väsentliga delar bygger på felaktiga och förfalaskade uppgifter. Efter 35 år som polis börjar jag tvivla på att det alltid är rättvisan som segrar".

I Gerd-fallet trädde en man fram fyrtio år efter att han vittnat i ärendet och förklarade att hans vittnesmål varit falskt. Men trots att indiciekedjan rämnade i de båda fallen beviljades Möller aldrig resning. Författarens uttrycker sin syn på rättsväsendets oförmåga att ge upprättelse till folk som utsatts för eventuella justitiemord. "Som grävande journalist kan jag efter en samlad bedömning av båda fallen inte dra någon annan slutsats än att Högsta Domstolen var mera angelägen om att sopa undan spåren efter andra rättsvårdande myndigheters felsteg framför omsorgen om rättvisa för Olle Möller". Orden är skrivna för 14 år sedan men är lika aktuella idag. Omsorgen om systemet verkar ses som viktigare för jurister i karriären än den enskilde individen.

Och det är för personer inom rättsväsendet som jag tror att denna bok är viktigast att läsa och fundera kring. Det är en fara om det inom systemet finns ytterst begränsade möjligheter till självständigt tänkande. Om den enda vägen för att inte hindras i karriären är att man delar kollegors tunnelseende. Jag vill också skriva några rader om det här med rättssäkerhet och vikten av att många tar till sig Sidolis granskning. Ofta brukar två läger uttala sig i debatten om brottmål.

Ett läger framför att rättsosäkerheten leder till att oskyldiga döms medan andra menar att allt för många skyldiga går fria. Men ett problem som inte alltid brukar nämnas i dessa debatter är att när ett tunnelseende råder från rättsväsendets sida och mediedrevet agerar samfällt mot en utpekad så kan alternativa gärningsmän andas ut. Vi såg det i Möller-fallen och vi har sett det i ärenden efter Möllers död att personer i utredningar som borde granskats fått gå fria utan att alibi kontrollerats på grund av att polis och åklagare bestämt sig för att det är "rätt man" de misstänker. Men sådana övertygelser kan leda till att oskyldiga döms och skyldiga går fria.

Olle Möller dömdes i rättegångar på 1940- och 60-talet. Det som präglade tidsandan då var helt andra stämningar än de som råder nu. Den som drev målet under 1940-talet mot Möller var exempelvis en aktiv fascist.
Mot Möller användes en rad skvallervittnen som kunde berätta om alla sexuella relationer han haft med kvinnor. Det hade egentligen ingenting med huruvida han hade mördat en 10-årig flicka men i ett samhälle mer präglat av kyskhet än vårt dög
även dylika vittnesmål till att befästa bilden av Möller som en skum person.

Trots att boken rör händelser långt tillbaka i tiden i ett samhälle som skiljde sig mycket från vår tid får man som läsare flera aha-upplevelser. I boken tas psykologen Valdemar Fellenius agerande upp. Sidoli är kritisk mot testerna som psykologen gör och menar att Fellenius styrdes av en övertygelse om att Möller var en flickmördare. Dessa diskussioner har även förts många gånger i vår egen tid när psykoanalytiker var en stor anledning till att tron på ritualmordsssekter i väst-världen kunde slå igenom under 1980-och 90-talet.

Psykologernas påverkan på rättsfall har kritiserats då det i uppmärksammade kriminalfall kunnat misstänkas att de haft en förhansuppfattning som de inte velat falsifiera. (da Costa, Möller, ritualmordsteorier).

Det är 28 år sedan Olle Möller avled. Marie-Louise Sidoli har genom att ge ut sin fars livsverk gjort mycket för att öka kunskapen om hur makten agerar och hur lite en ensam individ har att sätta emot när hela samhällsmaskineriet sätts in för att bevisa att du är skyldig.

Olle Möller fick aldrig upprättelse under sin livstid men Henry Sidoli har sett till att han fått det i och med denna bok. Det är allt för många tveksamheter i dessa fall för att någon efter att ha gått igenom ärendena kan tycka att det var rimligt att Möller dömdes i dessa indiciemål.

Läs mer Om Olle Möller.

www.crimenews.se/svensk-kriminalhistoria/178885-kriminalhistoria-vem-mde-rut-lind-.html