DOMARE HÄMTAR IBLAND SINA DOMSKÄL UR TVIVELAKTIGA KÄLLOR

Nu när läkarna i styckmordsmålet har inlämnat en ny resningsansökan, och när Olle Möller 28 år efter sin död har fått upprättelse, är det dags att även ställa andra frågor om domarnas attityder och tillvägagångssätt. Vi skall försöka att knyta ihop tre tråder. Den första är välbekant. Det har sagts att det egentligen var Jan Guillous fel (?) att det gick så illa för läkarna. Guillou skrev EN PARODI om hur tingsrätten kunde klara sig ur knipan. Man kunde fria läkarna från mord men samtidigt förklara dem skyldiga till likskändning. Och för det senare brottet kunde man låta bli att ge dem något straff, med den motiveringen att det var preskriberat. Idag vet vi att domare Carl-Anton Spak och hans medarbetare faktiskt stal Guillous parodi och använde den som "äkta juridiska domskäl". - Men även om det inte finns några formella regler om varifrån domare får hämta sina argument, så är det klart ohederligt att "låna" ur en parodi.
- - Den andra tråden hör också till styckmordsmålet. Idag finns det väl endast några få fanatiker som tror att läkarna någonsin har träffat Catrine da Costa. Men för 20 år sedan "bevisade" psykiatrikern Frank Lindblad att allmänläkarens dotter hade varit ögonvittne till styckningen. Här skall vi endast befatta oss med ett av Lindblads argument. Försvaret hade påpekat att det hade varit mycket dumt av läkarna, ifall de hade använt stora obduktionssalen för sexuell likskändning, ty många människor kunde dykt upp där när som helst. Lindblad försökte rädda sitt argument genom att uppfinna en ny psykologisk lag: det ger en extra njutning åt sexuella förövare om det finns en hög risk för att de skall åka fast.
- - Lindblad citerades i tidningar och TV. Bland läsarna och tittarna fanns givetvis en del domare. Men skulle det vara hederligt om somliga domare hade "lånat" Lindblads lag och använt den som domskäl för fällande domar? Självklart inte.
- - Men hur skall man bevisa att det föreligger just den sortens lån i ett rättsfall? I styckmålet avslöjade en nämndeman sanningen många år senare. Men ibland kan man ha tur och få fram sanningen genom att intervjua domarna.
- - I ett av mina egna fall skulle fadern haft regelbundna samlag med tonårsdottern i familjens gamla knarrande trähus. När missbruket började hade hon varit underårig. Vidare skulle samlagen ha utförts i korridoren – dvs. på det ställe där risken var maximal för att någon annan familjemedlem som skulle på toaletten under natten, hade upptäckt dem. Om fadern inte var mycket dum, hade han valt ett mindre riskfullt ställe. Dotterns påståenden om gärningsplatsen borde därför ge inge viss misstanke om att hon inte talat sanning om övergreppen.
- - Detta mål är unikt i ett avseende. Hovrättsdomen skrevs av referenten (Sigvard Helin), och han lade ner ett stort arbete på att motivera varför fadern fälldes trots den omfattande motbevisningen som försvaret framförde. Argumentens kvalitet är dock inte på höjd med deras kvantitet. Helin bemöter faderns bisarra val av gärningsplats med just den empiriska generaliseringen som postuleras av Lindblads psykologiska lag: "DET TORDE EMELLERTID DÅ DET GÄLLER BROTT AV DET SLAG SOM NU ÄR AKTUELLT VARA LÅNGT IFRÅN OVANLIGT ATT GÄRNINGSMANNEN ÄR BEREDD ATT TA SÅDANA RISKER." Av sammanhangen framgår tydligt att Helin inte har i tankarna att en förövare kan ta risker om det saknas alternativa gärningsplatser. Istället gör han gällande att förövare medvetet väljer en plats med hög upptäcktsrisk, trots att flera bättre alternativ är lätt tillgängliga.
- - Jag ringde upp domarna och intervjuade dem. En juristdomare var på semester och en nämndeman vägrade att svara. – Rättens ordförande (Gunnel Wennberg) medgav att den empiriska generaliseringen inte var baserad på vetenskaplig forskning, utan på "HENNES ERFARENHET SOM DOMARE". Jag frågade då: Om jag skaffar domarna i samtliga övergreppsmål som hon har handlagt i Göteborg, kommer jag då att hitta detta mönster där? Hon svarade att inte allting står i domarna, och att hon också hade varit domare i andra städer. Jag frågade: om jag skaffar samtliga dokument i samtliga övergreppsmål som hon varit inblandad i under de senaste två åren, kommer jag då att hitta mönstret. Hon svarade att hon inte var säker på det, men hon TRODDE att jag skulle finna det. Jag frågade då om jag skulle tolka hennes ord så att hon inte ville utesluta att hon alls icke hade träffat på mönstret under det senaste två åren. Hon svarade att om jag formulerar frågan på det sättet, DÅ vill hon utesluta det.
- - Referenten (Sigvard Helin) medgav att generaliseringen inte var baserad vetenskapliga resultat. Han var inte heller säker på att han hade träffat på mönstret i något tidigare fall. Han försvarade sig med att ALLA de fem domarna hade gjort "DENNA BEDÖMNING". Och så åberopade han som stöd "DEN ALLMÄNNA ERFARENHETEN SOM VI HAR FÅTT FRÅN OLIKA HÅLL."
- - M.a.o., ordföranden och referenten i målet hade överhuvudtaget inga äkta skäl att fälla den åtalade. De hade tillämpat bisarra fantasier utan verklighetsgrund.
- - Varifrån hade de hämtat dessa fantasier? Det finns endast en möjlighet: från massmedias redogörelser för Dr. Lindblads psykologiska lag. Och denna lag går på tvärs av i stort sett allt som har framförts i massmedia, och i facklitteraturen (den goda så väl som den dåliga) – och vidare i kontrast till talrika domar. Sanningen kommer t.o.m. fram i domarintervjuerna.
- - Det är förmodligen bekant att jag har publicerat mer forskning om sexuella övergrepp än någon annan i Skandinavien, och att jag har varit sakkunnig i rättsfall i 20 år, samt att jag är väl förtrogen med facklitteraturen. Men ännu har jag inte hittat så mycket som 10 fall där förövaren gripits på bar gärning. Detta vore mirakulöst, om förövarna just eftersträvar en hög upptäcktsrisk.
- - Kan vi tillåta domare att utdöma fängelsestraff på grundval av lögner som de tagit del av genom massmedia? Dylika domar är ju predestinerade att bli felaktiga.