Den unge Josef Stalin

Foto: Patrik Nyberg

Simon Sebag Montefiore utkom för några år sedan med boken Stalin – den röde tsaren och hans hov. Sällan har en historiker hyllats och fått mottaga så mycket beröm. Montefiore har denna gång gått vidare i sina studier av Josef Stalin och plöjt igenom en imponerande mängd källmaterial. Den unge Stalin visar upp en sida av den kommande diktatorn som för de flesta nog är okänd.

Montefiore har i sin kartläggning av den unge Stalins liv fått tillgång till georgiska arkiv. Detta visar sig sig vara en skattgömma som länge förbisetts av historiker, då de stirrat sig blinda på de ryska arkiven. Stalin, som egentligen hette Josef Vissarionovitj Djugasjvili, föddes 1878 i den georgiska byn Didi-Lilo. Namnet Stalin, som betyder mannen av stål, började han använda först 1912. Dessförinnan använde han sig av en rad täcknamn i den underjordiska kampen mot Tsarregimen.

Han växte upp under fattiga förhållanden som präglades av hans mors önskan att han skulle bli biskop. Stalins despotiske fars uppfattning var att ”Jag är skomakare, och det ska min pojke också bli”. Till skillnad från sin fru såg han inte sin sons läshuvud och det var hennes förtjänst att sonen fick möjligheter att utbilda sig. Hans skoltid var en märklig blandning av stjärnstudent och värsting. Han slukade vetenskapliga böcker som t ex Om arternas uppkomst av Darwin, vilket ledde till allt mer uttalade tvivel om Guds existens. Han beskrevs redan i barndomen av kamrater som en trogen vän och ledare så länge man fogade sig efter hans vilja.

16 år gammal skrevs han in vid prästseminariet i Tiflis (nuvarande namn är Tbilisi som är huvudstad i Georgien). Han lovade sin mor att rädda henne från fattigdomen nu när han getts möjlighet att studera vidare. Montefiore följer den kommande ledaren för världsproletariatet i spåren under hans fyra och ett halvt år vid prästseminariet. Här föddes revolutionären och Stalin ledde under denna tid arbetarcirklar om socialismen. I den sovjetiska historieskrivningen har det gjorts gällande att Stalin relegerades för att han ”ägnat sig åt marxistisk propaganda”. Montefiore visar att höjda skolavgifter snarare var orsaken till att han inte avslutade sina studier.

Författaren påpekar att de erfarenheter som den kommande bolsjevikledaren fick utstå i form av ”övervakning, spioneri, intrång i individens inre liv, kränkning av personliga känslor”[1] utnyttjades till fulländning i hans egna kommande tyranniska övervakningssamhälle. Man får den uppfattningen att Montefiore skildrar Stalin på ett objektivt sätt. Ingen människa föds ond och Stalin, som alla andra, präglades av sina erfarenheter. Författaren försöker på intet sätt frånsäga Stalin sitt ansvar, men han pekar på de omständigheter som formar en människa och kommande despot.

Hans uppväxt genomsyrades av våld och i tjugoårsåldern anammade han Lenins vision om en militant intellektuell elit som ska leda kampen. Författaren polemiserar mot den bild av Stalin som målats upp av honom som en icke intellektuell person. Uppfattningen om honom som en brutal medelmåtta har underblåsts av exempelvis Trotskij. Snarare, menar Montefiore, är den brutale georgiern ett exempel på en person som helt kallt döljer sin intellektualism för att förmå sina fiender att sänka garden och tro att de inte har något att frukta. ”Mannen av stål” visade sig ha ett hjärta som klappar för poesin och han fick under sin tonårstid dikter publicerade som överlevt tidens tand.

Han var en man av många namn och när han ledde en strejk för oljearbetarna i Batumi kallades han för prästen. Genomgående skildras hans positiva inställning till våldet som lösning på allt. En scen i boken beskriver hur partikamrater var chockade över att soldater brutalt farit fram mot demonstranter och att 13 personer dödats och 54 sårats. Stalin såg dock positivt på det hela och konstaterade att ”Piskan och sabeln gör oss stora tjänster, ty de bidrar till att göra kringstående personer till revolutionärer”.

Den unge Stalin får ofrånkomligen läsaren att jämföra med politiska situationer i samtiden. Våldet som något slags befriande kraft är ju idéer som inte endast saluförs av fascister och extremvänstern. Det är nog svårt för många ur en yngre generation i Sverige att förstå de avtryck som Stalin lämnat efter sig i dagens Ryssland.

I den nytryckta läroboken Rysslands moderna historia skildras han som en stor ledare och kritiken lyser med sin frånvaro mot en man som var ansvarig för över 20 miljoner människors död. Stalin är död som ideologisk kraft för den svenska vänstern idag. Men det är bara lite drygt 20 år sedan, som jag på en anordnad debatt om Stalintiden möttes av påståendet att det enda fel som Stalin begått var att ”han dödade för få”.

Artikeln har tidigare publicerats i Stockholms Fria Tidning

Simon Sebag Montefiore

Den unge Stalin

Prisma



Morgon

Rosens knopp gick i blom,

Och omfamnade violen,

Väckte även upp svärdliljan,

Och vände sig mot brisen.



Lärkan högt uppe bland molnen

Sjöng sina klara drillar

Och näktergalen, glädjefylld,

Sade med mild stämma:



”Blomstra, du vackra land,

Gläds, du Iveriens mark,

Och du, o georgier, genom lärande,

Gläd ditt fädernesland”!

Dikt av den 16-årige Stalin.





--------------------------------------------------------------------------------


[1] 1. Citat från Stalin om sin tid i prästseminariet