Psykiatrins historia

Krönika 2012-03-18 22:50:48 Visningar: 769 Anmäl nyheten



Vid Nordstan i centrala Göteborg ligger ett bortglömt museum. Det är Medicinhistoriska museet som huserar ett stenkast från kommunfullmäktige. I samlingarna ryms en genomgång av åldringsvårdens historia tillsammans med tandvårdens och sjukvårdens historia. Nyligen öppnades också I de (o)botligas landskap, en permanent utställning om den psykiatriska vårdens historia.


I de (o)botligas landskap är en ny permanent utställning på Medicinhistoriska museet i Göteborg.

Uppdelningen av människor som varande möjliga att bota eller ej har varit en tydlig följeslagare i den psykiatriska vetenskapen. Synen på det ”avvikande” har tagit fruktansvärda uttryck. I utställningen informeras det bland annat om lobotomi, malariabehandling och elektrochocker. 1946 genomfördes den första lobotomin på Lillhagens sjukhus i Göteborg och fram till 1966 utfördes 4500 lobotomioperationer i Sverige.

I Stockholms Fria Tidning skrev jag i februari 2005 om en kvinna med aspergers syndrom där läkarna hotat att använda lobotomi på kvinnan om inte föräldrarna slutade att kritisera den psykiatriska vården. Det var så sent som 1977.

Utställningen är informativ och man inser att det som ena dagen räknas som landvinningar nästa dag kan förkastas som förlegad och ohumanistisk forskning. Exempelvis fick läkaren Egas Moniz nobelpriset 1949 för att ha introducerat lobotomin under 1930-talet. Metoden används inte längre men fortfarande några år in på 1980-talet lobotomerades utvecklingsstörda i Danmark.

Jag har två invändningar mot utställningen. Dels skulle den behöva större utrymme med minst ytterligare ett rum för utställningsmaterial och texter, dels hade det varit intressant att ge utrymme åt den politiska kritik som framförts genom åren mot psykiatrin. Detta behöver inte innebära att museet som institution ska välja sida, men jag tror att kunskapen om psykiatrins historia skulle öka genom att ge röst åt de olika synsätt som präglat debatten under förra århundradet.

Sammantaget är dock museets initiativ berömvärt och utställningen är lärorik. Det är också sympatiskt och välgörande att ge röst åt de personer vars röst vi aldrig fått höra.

Artikeln har tidigare publicerats i Stockholms Fria Tidning

Följ kommentarerna vi rss

Kommentera
Insänt av

Lämna tomt om du vill vara anonym

Har du inget konto? Då kan du skapa ett HÄR
Har du ett konto så är det bara att logga in här

Denna utställning rekommenderas. Det e en viktig del av våran historia.

RSMH-JE 2013-12-27 04:11:49 Anmäl

Det är första gången jag ser den omtalade bilden på elisabeth. Det är fruktansvärt hur kvinnor behandlades av psykiatrin. Bra att det ges uppmärksamhet.

Gulli 2013-06-24 12:49:30 Anmäl