Keith och jag

Nöje och Kultur 2012-04-07 09:57:02 Visningar: 609 Anmäl nyheten


Ingrid Carlqvist tecknar i Keith och Jag en viktig bild av den mytomspunne Keith Cederholm som journalistiken allt mer glömt bort: Nämligen betydelsen av det sociala arvet. Vad gör människor till kriminella? Hur mycket av individens val är fria val?


Det är längesedan som kriminaljournalistiken övergav klassanalysen. Men det finns fullt av exempel på hur överheten behandlat sina undersåtar på ett förfärande sätt. Justitiekanslerns avslag till Keith Cederholms ansökan om ett större skadestånd för den tid han satt oskyldigt dömd för mordbrand uttrycker klassjustisen på ett tydligt sätt: ”Det rör sig om en under genomsnittet begåvad, primitiv person som saknar utbildning samt att han under häktningstiden i september 1981 utvecklade en reaktiv paranoid psykos”. Det är dylika formuleringar som påvisar varför det är viktigt med en granskande kriminaljournalistik till förmån för de som saknar makt och inflytande.

Storheten med boken är dock inte Carlqvists skildring av Cederholms predestinerade väg till elände och utanförskap utan hennes skildring av sitt eget liv. Vartannat kapitel behandlar Ingrids liv och vartannat Keiths liv. Ingrid Carlqvist ryggar inte för känsliga ämnen som sorgen hos en kvinna när hon inser att hon inte kan få barn, oron för den psykiskt sköra mamman och hennes brors död.

Ingrid beskriver på ett fint sätt en ung kvinnas önskan om att få passa in och förmågan att ibland dras till fel typ av män. Detta är en av de bättre skildringar jag läst om en kvinnas uppväxt. Ingrids farmor Ingeborg satt i riksdagen för Socialdemokraterna och den känsla jag får av genomläsningen av boken är att arbetarrörelsens värderingar betytt mycket för henne.

Kanske är det dessa grundvärderingar som får henne att ifrågasätta de importerade modeteorierna från USA som nådde sin höjdpunkt i Sverige i början av 1990-talet. Under några år fördes de mest stolliga teorier fram om att hemliga sällskap runt om i Sverige ritualmördade barn. Ingrid skriver om denna tid att ”Vad hjälper torra, trista fakta mot fantastiska, bloddrypande påståenden som ingen kan bevisa men ’alla ändå vet’? Som att världen är full av hemliga pedofilringar med män som kidnappar barn, skändar dem och äter upp dem. Det faktum att inga barn anmäls försvunna skulle kunna bevisa hur skickliga de är på att dölja sina brott”.

Dessa blåkullahistorier fördes främst ut av akademiker från medelklassen men bland vanligt folk kan de nog aldrig sägas ha fått något fäste. (I parentes sagt kan sägas att senast en ritualmordsanklagelse var aktuell i ett svenskt rättsfall var i fallet Bo Larsson. En juridikprofessor förtalade efter den friande domen en av de oskyldiga männen. Professorn medgav att hans uppgifter var felaktiga men någon ursäkt fick aldrig den förtalade mannen från underklassen av professorn. Detta sagt som en parallell till hur JK behandlade Keith på 1980-talet).

En slutsats som kan dras när jag lägger ifrån mig denna bok är att det nog inte alltid är karriärmässigt smart att gå emot förhärskande synsätt men att det ändå är att föredra när man ser till alternativet.

Ingrid Carlqvist

Keith och Jag

Blue Publishing

Artikeln har tidigare publicerats på Crime News

Följ kommentarerna vi rss

Kommentera
Insänt av

Lämna tomt om du vill vara anonym

Har du inget konto? Då kan du skapa ett HÄR
Har du ett konto så är det bara att logga in här

På Flashback diskuterar vi K.Cederholm.
www.flashback.org/t470249

2013-04-18 18:23:35 Anmäl