Vi är ingen vanlig nyhetssajt. Alla nyheter är uppladdade av besökarna. Av dig och mig. Ocensurerat. Rakt på sak om stort och smått.

close_icon
Just nu läser någon:

Som veckoblad i en almanacka.

Som veckoblad i en almanacka.

Publicerad: 2009-12-18 12:53:30
Krönika - Anmäl nyheten

Varje vecka väljer en ung människa att ta sitt liv. Det är detsamma som om varje veckoblad i vår almanacka hade ett pojk- eller flickansikte. Fotografier av unga människor som inte orkade vidare. Jag väljer en av bilderna i maj månad – ett av de ansikten som inte får försvinna i statistiska siffror.
Hon heter Lina och ska snart fylla 14. Skolan har alltid varit ett helvete för Lina och hennes familj. Varje dag sedan förskolan har hon hatat skolan. Då hon var 6 år fick hon höra av de andra att hon inte dög. Att hon var ful, dum och borde dö.
Varje morgon samma isande värk i magen. Hon har suttit i otaliga möten med plågoandarna som lovat att de ska sluta. De som tar livet och glädjen ifrån henne sträcker ut sina händer och säger ”förlåt” för hundrade gången. Fröken säger återigen att nu kommer det nog att bli bättre, hon får bara ha lite tålamod och en dag ska hon nog få vara med de andra.
Men det är inte vad Lina vill. Hon vill bara bli lämnad i fred. Lina har skrivit det på en liten lapp som hon lämnar till fröken.
”Jag blir kallad bög, hora, klamydiabarn, ful, äcklig, bögfitta, cp, dampig och en massa andra saker. Fast jag är en helt vanlig tjej som snart är 14 år och bara vill bli lämnad ifred.”
Det blev inte bättre. Nu har Lina bestämt sig för att det får vara nog.
Det är tisdag. Den är den värsta dagen för det är gympa efter lunch. Lina skulle kunna göra vad som helst för att slippa gymnastiken. Att tvingas byta om, att stå där helt naken tillsammans med dem som mobbar är inget annat än tortyr.
När de andra kommer in i omklädningsrummet ser de hennes kläder ordentligt hopvikta på bänken. Men ingen Lina.
En av flickorna går på toa. Alla kan höra hennes skrik som ekar mellan väggarna. Sedan blir det tyst, en tystnad som biter sig fast. Linas livlösa kropp hänger i ett rep från taket. På toastolen ett brev som börjar med orden ”Nu har jag gjort det ni bad mig om år efter år, jag har dött….”

Förstod man på Linas skola att man måste ta mobbning på allvar? Knappast. Ingen minnesstund hölls, ingen dödsannons skrevs. Alla på skolan lade locket på. Det var som om Lina aldrig funnits på skolan.
När Victor dör i en drunkningsolycka någon månad senare ordnas minnesstund med levande ljus. I dödsannonsen står ”En bra och omtyckt skolkramat har genom en tragisk olyckshändelse tagits ifrån oss. Vi kommer att sakna dig Victor”.
Dog Lina förgäves? Vi måste komma ihåg och prata om det svåra också. Annars fylls almanackan med bilder – år efter år.

(Statistiken från Bris. Historien är tyvärr sann, men namnen är fingerade)

Nytt! Vet du mer? Bygg på nyheten
Dela med andra
Nyckelord Barn | Ungdomar | Självmord | Mobbning | Glåpord |
Nytt! Vet du mer? Bygg på nyheten
Kommentarer (1) - Följ kommentarerna vi rss
Skriv kommentar

Känner ign det från min egen barndom dock inte lika grovt. utanför känslan, de sårande orden, blickarna och framför allt de vuxnas oförstånd eller bristen på vilja att vilja förstå. Vi måste ta mobbingen poå allvar och förstå att det inte handlar om vanliga retingar barn emellan. Skönt att någon lyfter arbetar för och belyser alvaret men fler skulle behöva göra det.

user
Eva
2009-12-19 13:38:53 - Anmäl
Följ kommentarerna vi rss

Populära Krönika nyheter