Morfarfar och livet....

- Pax att sitta jämte Mia!

- Pax att sitta jämte Alfons!

- Pax att sitta jämte Thuva!

- Pax att sitta jämte MOR-FAR!

Jag måste erkänna att jag då jag åhörde mina barnbarns paxande, kände mig väldigt stolt då mitt äldsta barnbarn Felix, snart 10 år paxade att få sitta jämte mig. Han gjorde det med ett tonfall som visade att han menade sig ha gjort det bästa kapet.

Undrar hur länge man får behålla denna status?
Man har ju levt ett tag nu och går mot de sextio, så man kan inte undgå att reflektera över hur livet artar sig för de flesta.
Först är man barn och omhuldad och älskad av alla. Fast man slår sig ofta.

Sen är man ungdom och tror sig ha alla svaren. Man hatar sina föräldrar, ja alla vuxna.
Fast man gråter i smyg.

Sen är man kär och bryr sig inte om nån annan än henne.
Fast man gillar fortfarande mammas käk bäst.

Sen får man egna barn och man är vuxen på riktigt.
Fast man känner sig ofta liten och önskar att mamma fanns att ta hand om nattvaken och barnsjukdomarna och man ringer ofta hem till henne och pappa för att få råd. Ja föräldrarna blir nu ofta ens bästa kompisar som man åker på semester med.

Sen kommer den tid då barna sägs få vingar, ja inte för att dom dör eller så, usch hemska tanke (sånt händer ju) utan därför att dom flyger ut och bildar egna bon. Man säger till alla att det är bara skönt och naturligt att dom får sina liv.
Fast man saknar dom så man håller på att gå sönder.

Sen har man en tid då barnen blir ens bästa kompisar och man gosar med barnbarnen och livet leker.
Fast …

Men varför oroa sig för i morgon.
Livet måste ju med nödvändighet levas i nuet, så jag har bestämt mig för att försöka stanna där, åtminstone i samvaron med barnbarna.

*
Det är konstigt med dom här kåserierna. Jag har oftast en idé när jag sätter mig ner för att börja skriva. Men sen tar andra tankar över och fingrarna hoppar runt på tangentbordet lite som dom vill.




Idag hade jag egentligen tänkt skriva om bussar.
Ja du vet, dom där blå sakerna som man ser på vägarna här i våra trakter jämt. Dom har mycket fönster så man ser busschauffören som sitter där längst fram och rattar ekipaget. Men annars gapar stolarna oftast tomma. Undrar hur det kan vara lönsamt.
Det undrade kompisen Artur 98+ också idag, när jag hälsade på honom som vanligt.
Han pekade ut genom sitt fönster på en av dessa blå bussar och sade bekymrat:

- Hure kan dä bära sek å köra mä tomma bussa?

- Män dä ä klart dä kôstar ju ingen bännsin eller dischel länger. Dum går ju på schettlokt!




Bennie Åkerfeldt
Leg. Morfarfar