NATIONENS BARN

Halden Norge -

Som ett led i att göra upp med sin historia anordnas nu utställningen ”Nasjonens barn – om barna Norge tok for å rense landet for tatere”.

Man skriver i presentationen:
”1500-2000 barn blev tagna från sina romani-föräldrar under 1900-talet och placerade i barnhem, skolhem, hos norska familjehem eller så fick de följa med sina föräldrar till ”avprogrammering” på Svanvikens arbetsläger.”

(Svanviken var en arbetskoloni för resande. Den norska staten hade gett den religiösa organisationen, ”Norsk mission bland hemlösa” uppdraget att bedriva denna verksamhet. ”Missionen” drev både barnhem, skolor och arbetskolonier i Norge, varav den mest kända är Svanviken. ”Missionen” verkade fram till sent 1980-tal. Målsättningen var att här få de resande att ”glömma” sitt traditionella levnadssätt och kultur. På Svanviken fick de nu lära sig att bli bönder och att anpassa sig till de fastboendes kultur. Svanviken startade sin verksamhet den 13 september 1908. Initialt förväntades denna omprogrammering av de resande ta 18 månader men det kom att i de flesta fall förlängas och 1929 fick man stanna kvar i 5 år. Mellan 1908 och 1945 bodde 85 familjer om sammanlagt 506 personer på Svanviken. Med hot om att barnen annars skulle tas ifrån dem, bodde dessa familjer på Svanviken. Man fick heller inte tala romani, ha traditionell klädsel, utöva hatverkstraditioner eller ta emot besök av släktingar. Om man bröt mot någon av de uppställda reglerna vi något enskilt tillfälle så fick man ”börja om” med nya fem år. Å andra sidan om man följde dessa regler så skulle bostaden tillfalla familjen efter fem år.
Dock kan man konstatera att inget sådant ägande tillföll en enda familj av dem som vistats på Svanviken under alla år.)


Hulda Nikoline ”Kate” Hansen (född Aleksandersen). Kate föddes den 28 november 1929. Hon var 8 år och bodde utanför Kristiansund då modern dog och hon blev tagen av ”Norsk Misjon blant hjemløse” (NMH). Hon placerades på Jacob Walnums barnhem i Kopervik. Det var ett specialhem för tattarbarn och Kate har berättat om systematiskt bruk av fysisk och psykisk bestraffning som medförde svårt lidande.

”Du måste klä av dig och sedan stå upprätt. Sen slog hon med björkriset på ryggen och rumpan. Det var ju inte bara mig. De gick i tur och ordning, förstår du. Efteråt skulle vi alltid bada och det skulle vara salt i badvattnet för det menade man var bra för huden och såren du fick. Men det gjorde fruktansvärt ont, och vi grät. Men så var det och så skulle vi det skulle vara. Till slut så tror du det. Att det är något fel med dig.”

Då hon själv blev mor så tog NMH hennes första barn. Tio år senare fick hon en dotter. Också denna gången fick hon besked om att NMH skulle ta barnet. Men denna gång lyckades hon förhindra det. Många av dessa barn kidnappades av samhället utan att det tagits några formella beslut. Det kunde dröja 11 år mellan omhändertagande och beslut om omhändertagande.

Nu har denna vandringsutställning kommit till Halden och den för oss svenskar väl kända Fredrikstens fästning. Där kommer den att visas mellan den 25 juni och den 31 augusti. Jag blev inbjuden till vernissage den 24 juni och jag reste omtumlad hem med minnen för livet.

Också Sverige har en liknade behandling av resandefolket att redovisa.

När skall detta hamna i våra nordiska historieböcker?
Är det inte viktigt att våra barn får veta?
För det finns väl inget annat sätt att förebygga ett återupprepande, än att berätta?