Nytt förslag kan leda till tvångsadoption av svenska barn

Jag tillhör dem som förordar adoption av placerade barn när föräldrarna inte längre kan klara sin roll som föräldrar. Det har jag skrivit tidigare om på Newmill liksom bristerna i den utredning kring Socialtjänstlagen och LVU som skall bli klar till sommaren. I Stockholm pågår en översyn av den sociala barnavården som gjorts av Barnuppdraget i Stockholms socialtjänst, BUSS. Slutrapporten är klar och skall behandlas i april.

Socialborgarrådet Ulf Kristensson (M) är positiv till förslagen som utredningen lägger fram och har offentligt tagit ställning för adoption av svenska barn. Tyngdpunkten på utredningen ligger hos de barn som är placerade i fosterhem.

800 stockholmsbarn är placerade i fosterhem vilket är ett av skälen till varför Ulf Kristensson väckt frågan om adoption. Rapportens författare och Ulf Kristensson ser att det vidtas nödvändiga lagändringar från regeringen och att de två statliga utredningar som nu ser över frågan bör föreslå att socialtjänsten får föreslå adoption eller överflyttning av vårdnaden från biologisk till av socialtjänsten utsedd person. Dagens fosterhem ser gärna att få små barn, men får ta hand om tonåringar. Skälet till detta kan tolkas som att små barn vandrar mellan biologiska familjen och fosterhemmen/institutionerna så länge att ingen i slutänden frivilligt vill ta hand om dem. Detta medan små barn är attraktiva och påverkbara.

Jag tror också att små barn skall få en fast identitet via adoption/vårdnadsöverflyttning när inget annat fungerar, men lite grann luktar detta som de första internationella adoptionerna. Då efterfrågan på bebisar var stor och ingen familj kunde tänka sig lite äldre alt sjuka barn. Små barn har alltid haft en hög status som avtagit med stigande ålder. Detta vet jag också av erfarenhet från min barnhemstid och inte mycket har förändrats.

Jag stödjer kravet på tilläggsutbildning inom socionomutbildningen för dem som skall utreda barn- och familjeärenden, jag stödjer adoptioner och vårdnadsöverflyttning eftersom svenska barn måste få ett värde.

Som fosterbarn har svenska barn begränsat människovärde men väl ett ekonomiskt värde för familjen som tar hand om dem. Ju svårare barn desto högre ersättning, ja till och med heltidsarbetande storfosterhem.

Vad jag däremot vänder mig emot i förslagen och som inte diskuteras vare sig i SOL utredningen eller i Stockholm är den biologiska familjens rätt och barnets rätt till biologisk identitet. En svensk lyckad adoption kan aldrig genomföras om inte den biologiska familjen medverkar. Väl medveten om att detta inte är en lätt sak, är det dock samhällets sak att få detta att fungera. Svensk adoption måste vara en öppen adoption, så till vida att barn alltid har rätt att veta vem som är deras föräldrar, ursprung. Barn måste ha rätten att träffa sin biologiska familj även om det sker med restriktioner. Undantaget är fall där barn utsatts för övergrepp/misshandel.

Barn som saknar biologisk familj skall ha ett juridiskt ombud som tar tillvara barnets bästa också vid adoption och som skall tillhandahålla den information som barnet frågar efter. Inget barn skall behöva leva i vissheten om att de inte har en historia. Ett av de problem jag upplevde som fosterbarn var just försöken att sudda ut min historia och min pappas tafatta försök att adoptera bort mig, idag är jag glad att min fosterfamilj sa nej.

Det är så lätt för politiker och människor som gör sig till röst i media och vars synpunkter efterfrågas utan kritisk granskning av media blir en sorts "allvetare" där motsidan inte kommer till tals. Underförstått är min farhåga att Ulf Kristensen vill förespråka tvångsadoptioner/tvångsvårdnadsöverflyttning och att den biologiska familjens rätt skall lagstiftas bort.

Det finns idag vuxna svenskar som adopterats bort under liknanden förhållanden, som uttrycker frustration och ångest över att inte veta vem eller vilka som är deras ursprung, vuxna som fått veta bakvägen eller i vuxen ålder att de är adopterade. I Australien tvångsadopterades urbefolkningens barn till vita familjer för att assimileras med det australienska vita samhället. Konsekvensen blev rotlöshet, kriminalitet och livslånga trauman.

Nu är inte det svenska systemet så tillspetsat, men vis av historien och de många tragiska öden bland svenska vuxna som farit illa är det än viktigare att en adoptionsöversyn sker med hänsyn till barnens bästa inte bara för stunden utan också i framtiden. Det mest trista i alla utredningar kring den moderna socialtjänsten SOL, LVU är att ingen förslagsställare, utredare tillfrågar dem som redan varit utsatta. Trots allt ligger det oerhört mycket kunskap bland de människor som själva varit föremål för tvångsvårdande samhällsomsorg.