GÖRAN HÄGGLUND OCH VERKLIGHETENS FOLK I RING P1

Foto: Göran Hägglund delar in svenskarna i verklighetens folk och - ja - vad?

Idag den 30 augusti tog en inringare till radions program ”ring P1” upp frågan om KD:s partiledare Göran Hägglunds teorier om ”verklighetens folk”. Uppringaren tyckte att argumentationen gav en viss dålig smak i munnen av bruna synpunkter från 1930 och 1940-talen. Programledaren Elisabeth Höglund visade sig vara synnerligen dåligt påläst och hävdade mot ovanligheten med ironiska undertoner att uppringaren inte visste vad han talade om och att yttrandet ”verklighetens folk” vid något tillfälle kunde ha använts av Göran Hägglund men att detta skett för flera år sedan..

Ett faktum är ju att KD låtit mönsterskydda begreppet ”verklighetens folk” och att Göran Hägglund vid fler tillfällen under årets valdebatter utvecklat sina synpunkter om verklighetens folk och uttalat sitt fördömande av främst kulturarbetarna för att de tillåter sig att ha synpunkter på ”de vanliga människornas” levnadssätts.

Slumpen gjorde att jag just då råkade sitta och läsa Per Ragnars lilla bok ”Hitler” med utdrag ur de upptecknade bordssamtal som Hitler förde. Dessa upptecknades stenografiskt och har också utgivits på bokförlaget Prisma under titeln ”Hitlers bordssamtal i führerhögkvarteret 1941 – 1942” i ett urval av Stig Jonasson. Med dessa som grund satte Per Ragnar upp en prisad teaterföreställning som under många år spelades i landet.

I ett av dessa bordssamtal säger Hitler:

Konstnärernas politiska hållning bekymrar mig. Riksminister dr Goebbels berättade för mej häromdan att till och med en sådan man som skådespelare Jannings hade han för en tid sen varit tvungen att upplysa om att denne måste avhålla sej från statstatsfienliga yttranden. Jannings genmälde att han väl hade konstnärlig yttrandefrihet och det var först efter många om och men som han insåg hur lätt hans prat kunde leda till statsfientliga rykten. Själv tvingas jag gång efter annan konstatera att skådespelare och konstnärer är fantaster – som man alltid måste lyfta pekfingret åt för att ta ner dem på jorden igen.”

Det kanske inte är så långsökt som Elisabeth Höglund hävdar att känna det där obehagliga kalldraget i Nacken när man hör Göran Hägglunds kategorisering av samhällsmedlemmarna i ”verklighetens folk” och – ja – på frågan om vilka den andra kategorien är har han inte egentligen givit något klarläggande svar man kostnärerna tillhör uppenbarligen inte den grupp som han tycker bör ha inflytande och som helst inte bör framföra sina synpunkter.