Träffade Patrik Sjöberg innan han skulle medverka i Studio Ett i P1. Med sin starka memoarbok har han startat en debatt hur man ska förhindra att barn och ungdomar utnyttjas av tränare och ledare. ...
Hur kan det komma sig? Aldrig förr har någon regering använt så mycket statliga pengar på att underlätta för arbetsgivarna att rekrytera som nu. Aldrig förr har arbetsgivarna rapporterat sådana svårigheter att rekrytera vid så hög arbetslöshet som nu. En hörnsten i regeringens ekonomiska strategi har ända sedan 2006 varit att driva fram ett ökat utbud av arbetskraft för att minska risken för flaskhalsar och inflation. Det har skett på två olika sätt. Dels genom skärpta regler i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna som skärper reglerna för frånvaro vid t.ex. långvarig sjukdom eller arbetslöshet, dels kraftigt ökade ekonomiska skillnader mellan att arbeta och att vara pensionär, sjuk eller arbetslös. Båda dessa åtgärder är utomordentligt kraftfulla och griper in i många människors liv för att förstärka drivkrafterna att välja arbete framför pension, sjukdom eller arbetslöshet. Sammanlagt har jobbskatteavdraget kostat statsbudgeten 290 miljarder kronor sedan det infördes 2007. Bara i år kostar det 70 miljarder kronor. Inget annat syfte har angivits för denna sänkning av skatten på just arbetsinkomster är att den skall få arbetsmarknaden att fungera bättre. Enligt Svenskt Näringslivs senaste enkät till företagen säger sju av tio företag att de upplever svårigheter att rekrytera den arbetskraft de behöver för att klara sina leveranser. Var femte anger t.o.m. att de tvingas säga nej till kunder för att de inte får tag på den personal de behöver. Samtidigt som företagen upplever denna brist på personal är 381 000 personer öppet arbetslösa. Hur kan detta komma sig? Ingen kan efter de tuffa regler som nu gäller påstå att det beror på att de arbetslösa eller sjukskrivna är ovilliga att arbeta. Dagens regler som tvingar deltidssjukskrivna cancersjuka överläkare med fast jobb att gå på jobbsökarkurser gör inte den hypotesen trovärdig. Dessutom är det med den låga A-kassan väldigt dyrt att inte arbeta. Kan det bero på högkonjunkturen? Det tror jag inte heller. Produktionen är ungefär lika stor idag som den var i slutet av 2007, men antalet personer i arbetsför ålder har ökat med 200 000 sedan dess. Någon arbetskraftsbrist på grund av hög produktion är det alltså inte fråga om. Jag tror det finns en enklare förklaring. Arbetsgivarna söker numera inte arbetskraft i form av anonyma händer och fötter eller vem som helst, utan personal med viss kompetens: sjuksköterskor, byggnadssnickare, bilplåtslagare, svarvare. Och de har inte blivit fler det senaste året eftersom sådana inte utbildas på samma sätt som under tidigare lågkonjunkturer. Av den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen återstår bara 1/3, Komvux har skurits ner med en femtedel. De som kunde ha fått sådan utbildning under krisåren fick istället slösa bort tiden, gå sysslolösa eller söka jobb som inte fanns. Idag har Sverige därför lägre utbildad befolkning, arbetskraftsbrist och en riksbank som tvingas strama åt med räntehöjningar trots mycket hög arbetslöshet. Inte heller använde vi lågkonjunkturen till att tillfälligt satsa på underhåll eller extra utbyggnad av infrastrukturen för att vara bättre rustade för uppgången. Om bara en femtedel av jobbskatteavdragets 290 miljarder istället hade satsats på temporära insatser under krisåren för att stärka ekonomin hade Sverige stått mycket starkare rustat för den uppgång som nu inletts. Men det kanske inte var det som var prioriterat? Skattesänkningarna var viktigare för regeringen än ekonomin och jobben. Som alltid. ...
Det gör ont att förlora val. Därför blir det också förståeligt att förra årets valnederlag för socialdemokratin kom att följas av en period av inåtvänt arbete med självkritik och jakt på syndabockar. Det har varit en smärtsam men förmodligen oundviklig process. Med helgens partikongress som avstamp är det nu tid att vända blicken framåt. Vi har viktiga framtidsuppgifter att ta itu med för att bli ett parti som väljarna vill göra sällskap med för att forma framtiden efter nästa val. Vi kan inte veta idag vad som kommer att röra sig i väljarnas sinnen 2014, men vi vet att Sverige då är ett annat land än när vi senast vann ett val 2002. Väljarna är då bättre utbildade, bättre orienterade om världen och mer beresta och språkkunniga, bättre på att tillgodogöra sig den nya teknikens möjligheter till ett bättre liv och till ett mer produktivt näringsliv. Sådana väljare är rörligare och ställer högre krav på oss politiker än tidigare. Vi socialdemokrater måste möta detta med en framtidsinriktad samhällsanalys och politik. Ett viktigt område gäller synen på hur vi använder marknaden. Marknaden har sen länge tagit allt större plats i våra liv, ofta som följd av politiska beslut om avregleringar och konkurrensutsättning. För mig är detta en viktig och ofta positiv utveckling som bidragit till effektivitet och tillväxt, som flyttat makt från producenter till konsumenter och gjort våra liv bättre. Men inte alltid har det blivit som vi tänkt oss. Vintern i en fragmenterad järnväg där ingen tar ansvar för resenären, oändliga alternativ med obegriplig matematik i pensionssystemet, konkursade skolor utan behöriga lärare, geschäft och bedrägerier i den viktiga verksamheten med assistans till funktionshindrade är bara några exempel. Dessutom har tillkommit de borgerliga ideologiska fördyringarna genom privata apotek och bilprovare. Vi behöver vässa vår syn på marknaden som redskap så att vi kan använda den effektivt där den är en bra tjänare. Jag tror det måste innebära betydligt mer omfattande verksamhet med utvärdering och kvalitetskontroll, mer auktorisation och prövning av lämplighet hos dem som skall anförtros viktiga välfärdstjänster. Här har vi varit för slappa, kanske t.o.m. godtrogna. Men återgång till reglerade marknader för banklån, taxi och inrikesflyg tror jag inte alls på. Vi måste också bli vassare på att sköta de verksamheter som är och skall förbli offentligt ägda. Ägarrollen är central i en marknadsekonomi och staten måste bygga vidare på sin roll som stark och långsiktig ägare för att också bidra till tillväxt och utveckling i landet. Här har vi anledning till självförtroende, Nordea och Vin & Sprit är exempel där statens långsiktiga ägande varit avgörande för att skapa framgångsrika företag som slagit sina privata konkurrenter trots restriktioner om bonusar och marknadsföring. Men det gäller också järnväg, sjukhus, och andra för människors vardag viktiga verksamheter. När offentlig verksamhet visar brister är inte alltid privatisering ett självklart val, lösningen kan också vara skärpta krav på utveckling av dess organisation och kvalitet. Vi skall aldrig acceptera lägre krav på offentliga verksamheter, men inte heller tro att allt blir mer effektivt i privat regi. Men ibland kan verksamheterna utvecklas bättre på börsen eller tillsammans med andra företag än hos staten, då är inte ägandet någon helig ko för mig. Marknaden är varken monster eller frälsare utan ett redskap. Men den som använder kraftfulla redskap behöver ibland starka nypor. ...
I 25 år har statens roll bit för bit trängts tillbaka. Det har gällt i Sverige och det har gällt i hela västvärlden. På snart sagt alla områden har marknadens roll ökat och statens minskat. Radio och TV, skola och barnomsorg, sjukvård, taxi, el och telefoni, på olika områden och på olika sätt är detta ett dominerande mönster. På många områden är detta en fantastisk utveckling. Den tekniska utvecklingen, inte politiken, har t.ex. gjort att det gamla telefonmonopolet försvunnit och ingen sörjer det. På andra områden är det mer diskutabelt om utvecklingen inneburit framsteg eller motsatsen. De som blivit sittande på spåret i låsta tåg i många timmar - i bastuvärme eller köldknäpp, utan mat eller ljus eller toaletter - för att alla ansvariga trodde att något annat företag hade ansvaret att undsätta dem har nog sin bild klar. Jag är benägen att hålla med dem, detta blev inte bra. Men det handlar inte bara om privatisering av ägande eller nya bolagsstrukturer, som ju ofta handlar om att stärka konkurrensen. Det gäller också sättet att organisera sådana privata verksamheter som arbetar under olika sorters monopol. Även där har stora förändringar skett. Ett exempel är elnätet. Där råder ju ett monopol eftersom det inte går att ha flera parallella nät för att distribuera strömmen till husen. Förr ägdes de nästan bara av kommuner eller lokala föreningar som tog ut de kostnader som behövdes och drev näten utan vinstintresse. Nu ägs de mestadels av de tre jättarna Vattenfall, Eon och Fortum. Men eftersom det inte ens hos Svenskt Näringsliv eller Timbro går att låtsas som att det råder konkurrens krävs att staten reglerar priset fullt ut och i detalj. Och det gör staten. Nu har staten bestämt att de som äger näten får tjäna 3 miljarder kronor. Vinsten är garanterad och riskfri och dessutom inflationsskyddad. Privatiseringen och marknadslösningen har alltså inneburit att marknaden för eldistribution sitter i statens knä mer än någonsin tidigare. Och staten är generös med elkundernas pengar, för annars vill de privata inte vara med. Ett annat aktuellt exempel gäller bankerna. Förut reglerade staten bankerna ner i minsta detalj, jag har själv arbetat med den gamla tidens helt orimliga detaljstyrning. Nu är det istället marknaden som i mycket högre grad styr hur mycket bankerna lånar ut och vilka räntor de tar. Men efter två bankkriser i Sverige på 20 år, och med så dåligt omdöme bland bankirerna att hela det globala systemet har säckat är alla i hela världen överens om att regleringarna måste skärpas radikalt. Så nu närmar vi oss också på bankområdet det som redan gäller på elmarknaden. Staten kommer att tvinga bankerna att hålla stora reserver i form av egna vinstmedel som buffert mot framtida omdömeslösheter. Det låter tufft, men det innebär att staten kommer att se till att vinsterna är stora nog och att ägarna måste garanteras höga vinster och lägre risker. Och redan dagens vinster är magnifika. Det är lönsamt att driva bankverksamhet i Sverige. Nordeas avkastning är t.ex. 10 procentenheter högre än inflationen och fem gånger så hög som den riskfria räntan. Staten skapar regler som ser till att inga nya stygga uppstickare kommer in och stör, och säkerställer långsiktigt goda vinster. Och precis som när det gäller elnätet är det vanliga kunder som får betala. I statens knä är det varmt och skönt. Men det bär emot att kalla det marknad....
Ladda upp Logga in Bli reporter
Nyhetsverket - Brand plus Net AB, Copyright © 2008-2011 Nyhetsverket - Nyhetsverkets blogg - Annonsera - Medborgarjournalistik - Användarvillkor - Om cookies
Visa mer statistk
