Jag tittade på Uppdrag granskning. Programmet handlade om att en fjortonårig flicka blev brutalt våldtagen på sin skola och om att de vuxna svek genom att misstro henne. ”Vi måste vara neutrala”, säger skolans rektor och tittar rakt in i kameran utan att rodna. Hur kan hon säga så när ett barn blivit våldtaget på en plats där rektorn är ansvarig? Skolan är ett ställe där barn och vuxna ska vara trygga, en plats där vuxna vågar se att övergrepp aldrig får ursäktas eller göras till något där ansvariga förhåller sig ”neutrala” mellan offer och förövare. Jag blir bestört över rektorns uttalande, samtidigt som det inte överraskar mig. Jag träffar nämligen ofta flickor som berättar om utsatthet, om sexuella trakasserier och om att killar tar sig friheten att tafsa. Flickorna berättar att vuxna ofta inte bryr sig eller väljer att, som rektorn i Bjästa, ”vara neutrala”. De vuxna tar inte flickornas berättelser på allvar. Ett mail till mig innehåller bland annat de här raderna: Jag blev kallad bög, hora, klamydiabarn, ful, äcklig, bögfitta, cp, dampig och en massa andra saker. Fast jag är en helt vanlig tjej som är 14 år och bara vill bli lämnad ifred. Hon är uppgiven. Det finns inte någon hjälp att få för de vuxna säger bara: ”det inte är så farligt, lite får man tåla”. Varför är det så vanligt att den flicka som vågar berätta om trakasserier och övergrepp blir avvisad och misstrodd av dem som borde lyssna och stötta henne? Vi vuxna måste lyssna på den som blir utsatt, vare sig det har handlat om ord eller handlingar. Så att inte fler barn blir våldtagna på våra skoltoaletter. Forskare och sakkunniga är överens om att i de fall där man lämnas ensam med sin utsatthet blir såren ännu djupare och som flicka har man dessutom mycket svårt att ensam ta sig ur det helvete som det innebär att bli sexuellt kränkt. Människan klarar mycket elände, men inte att lämnas ensam i det. Därför måste föräldrar, lärare och annan skolpersonal tydligt ta den utsatta elevens upplevelse på allvar. Också små kränkningar ska motarbetas när man hör eller ser dem därför att de är tidiga varningar om dåliga beteenden som blir värre om man struntar i dem. Den som sexuellt kränker andra måste helt enkelt få stöd och hjälp ut ur sitt beteende så tidigt som möjligt och därför får de ansvariga inte blunda eller sopa under mattan med ord som ”det är inte så farligt” eller ”vi måste vara neutrala”. Nästa rektor som säger att den är neutral ska få med mig att göra. ...
Barns Behov I Centrum (BBIC) Mellan 1920 och 1995 placerades minst 250 000 barn i fosterhem och barnhem av den sociala barnavården i Sverige. Många fick det bra, medan andra utsattes för misshandel, sexuella övergrepp och slavarbete. Idag är dessa barn vuxna och har fått komma till tals i en statlig utredning, Vanvårdsutredningen, för att få upprättelse men också för att förhindra att barn råkar illa ut i dagens Sverige. Det senare har varit ett starkt motiv för att delta i utredningen – man vill medverka till att dagens barn inte drabbas av samma kränkningar och övergrepp. Dessvärre kommer vanvårdade barn fortfarande att behöva placeras i ett nytt hem, men inget barn ska behöva få sin barndom söndertrasad för att socialtjänsten agerar oöverlagt eller misslyckas med att sörja för barnets bästa. En annan utredning, Barnavårdsutredningen, skall därför utgöra underlag för en ny lagstiftning gällande barns status och sociala situation. BBIC är ett begrepp och en metod som skall hjälpa ansvariga att ta rätt beslut. Trots intentionerna i de här två utredningarna, och en ökad medvetenhet om barns sociala behov, har ett socialtjänstkontor i Västra Götaland, nyligen agerat på ett sätt som grovt åsidosätter två små barns behov av trygghet och kontinuitet. Fallet visar dels på hur egenmäktigt socialsekreterare kan agera, dels på vikten av kommunikation mellan två kommuners socialtjänster. Historien börjar när en tre veckor gammal flicka och hennes elva månader gamla bror blev tvångsomhändertagna eftersom deras mamma inte hade förmåga att ta hand om dem. Socialsekreterarna genomförde ett korrekt och nödvändigt omhändertagande, men behövde hjälp av femton poliser på grund av de hot som socialsekreterarna utsattes för. Syskonen placerades i ett familjehem som långsamt och varsamt lyckades bygga upp deras trygghet. Barnen träffade sin biologiska mamma två gånger om året under tillsyn, ett umgänge och en umgängesform som bedömts rimlig med hänsyn tagen till omständigheterna, då det av olika orsaker var riskfyllt för barnen att träffa mamman. Mamman, pappan och storebrodern i familjehemmet blev de allra viktigaste personerna i barnens liv, de som tröstade när de trillat och slagit sig, de som nattade och som vakade ut deras mardrömmar. Barnens identitet skyddades dessutom för deras och familjehemmets säkerhet. Efter nästan fyra år, sommaren 2009, flyttade mamman till en annan kommun och fick ett sjätte barn med en ny partner. Socialtjänstsekreterare i den nya kommunen ifrågasatte nästan omgående målsättningen med placeringen och började agera för att ge den biologiska mamman en ny chans att visa att hon nog klarar av att vara förälder. Dock utan hänsyn till barnens historia, situation, trygghet eller familjehemmets uttalade oro för barnens reaktioner på det nu utökade umgänget. Den 28 oktober 2009 hade socialtjänsten gett familjehemmet besked om att förbereda barnen för några timmars umgänge med den biologiska mamman. Innan familjehemsföräldrarna lämnade över barnen till de väntande socialsekreterarna frågade pojken om och om igen: ”Ni kommer väl och hämtar mig sedan, visst hämtar ni mig?” Familjehemsmamman kramade hårt och sa: ”Vi syns om några timmar.” Pojken vinkade så länge han kunde se dem. Fyra timmar senare möts familjehemsföräldrarna av två socialsekreterare som bryskt meddelar att barnen omhändertagits med omedelbar verkan och att de aldrig kommer att få träffa dem igen. Den 28 oktober 2009 hände det som pojken fruktade mest av allt. Pojkens och hans lillasysters mamma, pappa och storebror är plötsligt borta. Pojken och hans lillasyster fick inte ens ta avsked. De fick inte heller sina gosedjur med sig, de som kanske kunde ha tröstat åtminstone lite grann då de förtvivlat gråtande skulle somna i det helt främmande jourhemmet någonstans i Sverige. Vem ska de nu lita på – vad händer dem härnäst? Ibland måste man omhänderta barn snabbt. Det ska enbart ske när barn är i akut livsfara och åtgärden skall godkännas av länsrätten inom två veckor. De här barnen rycktes upp helt i onödan från en omsorgsfullt uppbyggd trygghet dit de tagits för att skydda dem från livsfara. Som motiv har socialtjänsten låtit meddela att familjehemmet inte varit samarbetsvilligt. Detta var inget som den placerade kommunen uppfattat. Något formellt underlag för beslutet har inte presenterats. Familjehemmet är också skadat. Sonen förstår inte varför hans familjehemssyskon inte får vara med honom. Familjehemsföräldrarna har chockat tvingats inse att de inte har någon rätt att bevaka barnens intressen. Deras uppdrag upphörde nämligen med omedelbar verkan. Fyra års engagemang var plötsligt värdelöst. Fallet är anmält till länsstyrelsen, men oavsett granskningens resultat är de här barnens tillit till vuxenvärlden med all sannolikhet knäckt för all framtid. Fallet visar att barn fortfarande utsätts för myndighetsövergrepp. Inget barn ska någonsin behöva uppleva någonting liknande. Det går inte att skylla på okunskap, då vi i dag klart vet behovet av anknytning och trygghet. Något varenda socialsekreterare som arbetar med barn borde se som det viktigaste Socialtjänsten är en viktig del av det svenska trygghetssystemet och ska garantera kommuninnevånarna trygghet I en del kommuner är det precis tvärtom, socialtjänsten skapar otrygghet och då kan bli riktigt otäckt för den enskilde och särskilt utsatta är barnen. ...
Häng ut och namnge den som förgripit sig på ett barn. Hallå stopp och belägg! Vem avgör vem som ska hängas ut? Ska förskolläraren som kränker barn hängas ut på kommunens hemsida med namn, bild och med texten Denna förskollärare har tidigare kränkt barn. Nu arbetar hon på vår förskola. Ska rattfylleristen hängas ut med namn och bild så att vi kan hålla våra barn inne när han är ute och kör? Eleven som mobbar andra barn i skolan? Ska man hänga ut honom med bild och med texten Här finns en pojke som mobbar andra. Placera inte ert barn på samma skola? Ofta höjs röster om att män och kvinnor som förgriper sig på barn ska hängas ut med bild, namn och adress så att vi andra kan skydda oss och våra barn. Men om Kalle 45 år eller Ulla 54 år ska hängas ut måste vi också ha med en bild på Kalle 6 år och Ulla 4 år. Det var nämligen då som samhället svek dem. Då när de själva blev utsatta för övergrepp och ingen vågade se dem. Först när de i sin tur förgriper sig på ett barn skriker man Döda, döda. Men i nästan varje pedofil finns en liten pojke eller en liten flicka som själv blev utsatt för sexuella övergrepp om och om igen utan att någon såg eller vågade ingripa. När brottet väl är begånget kommer våra Varför? och Hur kunde det ske? Finns det något svar? Ja, tyvärr. Det sker för att vi inte har civilkurage, vi vågar inte se de utsatta barnen. Vi har inte mod nog att agera då vi ser barn som far illa och därför lämnas allt för många små flickor och pojkar ensamma med dem som förgriper sig på dem. De blir tidsinställda bomber som exploderar en dag då vi minst anar det och vips kräver vi att de skall straffas. Men i själva verket är vi medansvariga för två offer. Det är vackert att tända ljus och hålla en tyst minut, men räcker det? Jag tycker att vi alla är ansvariga då ett barn blir utsatt. Våga se och agera medan det finns tid så att barn inte ska behöva bli utsatta för övergrepp, kanske dödas eller själva bli förövare. ...
Efter andra världskriget förnyades uppfostringsdebatten i Sverige. ”Nu när det tyska folket för andra gången har följt sin Führer ut i kriget, måste vi sluta lära barn att lyda. Nu måste vi få en generation som kan tänka själv”, sa den kände barnläkaren Gustav Jonsson. Demokrati kan bara byggas av fria medborgare, inte av skräckslagna undersåtar, hävdade han. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump blev en förgrundsgestalt i kampen mot aga och auktoritär lydnadsuppfostran. Tack vare nya åsikter och ideal utvecklades barnuppfostran till att omfatta och respektera barnet som individ. Trots det börjar auktoritära metoder att återinföras. ”Nanny”, avstängning och tejp över den mun som vågar ifrågasätta visar hur lätt det är att glömma varför det är så viktigt att barn tidigt får lära sig att vad de gör, säger och tycker betyder någonting. Maktuppfostran har spritt sig även till Alingsås. ”Pojke pepprad i munnen” stod det i Alingsåstidningen hösten 2008. Detta övergrepp skedde i en förskola som ett sätt att lära ett litet barn att inte prata för mycket. Det otäcka var att de vuxna på förskolan motiverade sitt handlande med att det var en uppfostringsmetod, sanktionerad av föräldrarna. De förstod inte att ett litet barn hade blivit allvarligt kränkt, att ett litet barn fått sin trygghet och sin tilltro till vuxna skadad för lång tid framåt. Ett sådant förhållningssätt får också konsekvenser för vårt framtida samhälle i stort – vad lär sig en pojke som straffas på det här viset? Han lär sig att lyda, att göra det han blir tillsagd utan att våga fundera över varför. Ett barn som kränks och kuvas lyder blint för att inte bli bestraffad. Det kan vara bekvämt för vuxna, men det kränkta barnet riskerar att bli en översittare eller en marionett i sin omgivning. Han eller hon riskerar att utvecklas till mobbare eller ha svårt att stå emot grupptryck och att våga säga nej till att kränka och mobba andra. Därför är hot, straff och krav på underkastelse inte bra metoder i barnuppfostran. Idag tycker de flesta barn i Sverige att det värsta man kan göra mot andra är att delta i mobbning. Ändå går stora skaror av barn till skolan varje dag för att delta i eller passivt åse det allra värsta de vet. Det vore trist om utvecklingen mot en demokratisk barnuppfostran skulle avstanna långt innan vi ens hunnit halvvägs. För alltjämt lyder barnen! Mobbning motverkas mycket effektivt om barn får trygghet och inflytande över sitt liv och om de behandlas med respekt för sina åsikter och erfarenheter. Då kan de också förstå vad som är fel och våga säga nej. Vuxna får inte överge barnen om föräldrar, lärare och andra vuxna vågar satsa på demokratisk uppfostran som kräver tid, engagemang, kunskap och respekt i hemmet, i förskolan och i skolan belönas vi med barn som visar vad som är rätt och fel. Ett kuvat och lydigt barn är en tidsinställd bomb. ...
Ladda upp Logga in Bli reporter
Nyhetsverket - Brand plus Net AB, Copyright © 2008-2011 Nyhetsverket - Nyhetsverkets blogg - Annonsera - Medborgarjournalistik - Användarvillkor - Om cookies
Visa mer statistk
