Ända sedan jag var liten har jag trivts i deras sällskap. Tanterna. De som utstrålar insikt om sin betydelse utan att behöva gömma sig bakom falska kulisser av ungdomskläder och hårfärgningar. Dom som vet att de räknas för dem de är. De som omges av en doft av nymalet kaffe och såpa. De som har älskat och slitit under ett långt liv. De som alltid har tid med mig och mina funderingar. De som alltid får mig på gott humör. De finns i alla länder. Nu kan hela Europa glädjas åt tanter i världsklass. Bennie Åkerfeldt Författare ...
Nu börjar 50-talisterna att närma sig pensionen. Det är då man kan förvänta att det händer! Om någonsin. Missförstå mig nu inte, jag gillar dom, i varje fall när dom är enstaka och bra. Men när en av de gigantiska grupperna drar in luft i bälgarna så försvinner syret och jag flämtar till och faller i koma. När samtidigt ett antal damer och herrar drar in luft för att kväda Taube eller något annat ur vår visskatt så fruktar jag för mitt liv. Jag menar inte att nedvärdera entusiasterna, inte alls. Men det är mer detta efterhängsna fenomen att man (läs någon, fråga vem som) tror att ALLA som drabbats av åldrandet och hamnat norr om pensionen som enda glädje i livet skulle ha att lyssna på dragspel. Och särskilt då dessa stora ”sug och blås” konstellationer. Nu blir säkert många ilskna på mig, men jag kan inte låta bli att bli irriterad på det som oftast erbjuds som underhållning för pensionärer i organiserad form. Det har blivit någon slags självklar synonym mellan pensionär och dragspel, man kan nästan inte skilja dom åt. Men nu ramlar vi snart in, vi 50-talister uppväxta med rock’n roll, blues, funk, pop, bebop, jazz och soul. Jag ser redan framför mig mitt gäng av gubbar och damer på nått av våra äldreboenden om några år. Tant Margareta sitter vid trummorna, tant Sabina lirar skjortan av oss på alla möjliga instrument medan farbror Pelle plockar på guran och sjunger, farbror Lasse dunkar in på sång och bas och att jag själv kanske misshandlar min bouzouki. Vilket ös! Nått att se fram emot. ...
- Kinna 17 maj 2012 Finnar och greker, somalier och bosnier, kroater och estländare, ryssar och serber, italienare och fransmän, spanjorer och ingermanländare, montenegriner och albaner, romer och danskar, norrmän och islänningar, chilenare och rumäner. Ja det är bara ett litet axplock av alla de nationaliteter som befolkar Marks kommun, vår kommun. Människor, markbor, som kommit hit av varierande skäl. Några som arbetskraftsinvandring men många därför att det inte längre fanns något liv och någon framtid för dem i deras hemländer. De tvingades bort till något nytt och okänt. Men i deras hjärtan finns naturligtvis också bilden av en hembygd och de följer så gott det går det som händer i nutid där hemma. Har Markbladet som dominerande lokaltidning ett ansvar också när det gäller att uppmärksamma dessa markbors kulturer, länder och historia? Skulle det öka förståelsen mellan oss som bor i den här kommunen? Är det berikande att lyfta blicken mot omvärlden för att förstå det som händer lokalt? Redaktionen på Markbladet arbetar enligt policyn att skriva om "lokala" händelser och att lämna omvärldsrapporteringen helt åt sidan. Jag anser att detta är trångsynt och ett svek mot de krav man kan ställa på en tidning med en så dominerande position och en så stor läsekrets. Jag hjälper gärna till i detta avseende. Bennie Åkerfeldt Författare ...
Bakelse. Else med baken. Bakofram. Framobak. Så mycket i tillvaron verkar handla om- och i, desperation. Att synas till varje pris. Att få allt ljus, åtminstone för några minuter. Förnedrings-TV drar publik, men också deltagare som kastar allt överbord för att få synas en liten stund. Kanske om vi får synas en stund att allt blir meningsfullt? Eller är också detta bara en hägring som upplöses i en påträngande insikt om att man lever i en livs-öken. Att bli uppmärksammad är en längtan vi alla bär förstås. Våra liv är ju korta och vi vill väl alla "i någon mening" (som Leif G.W. Persson brukar säga) synas under vår livsresa. Det som gör mig ledsen är att detta naturliga behov tar så underliga uttryck. I oövertänkta beslut som man sedan tvingas leva med under lång tid. Som tatueringar i ungdomsåren. Som medverkan i förnedrings-TV. Som att exploatera baken - om inget annat funkar. Bennie Åkerfeldt Författare...
Ladda upp Logga in Bli reporter
Ända sedan jag var liten har j...
Läs mer »
Nu börjar 50-talisterna att nä...
- Kinna 17 maj 2012 Finnar ...
Nyhetsverket - Brand plus Net AB, Copyright © 2008-2011 Nyhetsverket - Nyhetsverkets blogg - Annonsera - Medborgarjournalistik - Användarvillkor - Om cookies
Visa mer statistk
